Tack Mr J!!

Jag känner att jag bloggar väldigt ojämnt, ena dagen 5 inlägg, nästa inget... Ska försöka jämna ut det lite, vi får se hur det går.

Det fanns inget att blogga om igår. Eller jag vet inte, reflekterade lite över ett uttalande avDr Phil i gårdagens program. Jag tittar inte ofta och ytterst sällan hela programmet. Igår handlade det om karlar som inte ville gifta sig, för dom var rädda att nåt bättre skulle dyka upp eller nåt i den stilen... Dr Phils råd till kvinnan i förhållandet var: Tittat på det förflutna, för där ligger svaret om vad som kommer hända i framtiden. Eller nåt i den stilen... Poängen var att det som hände förra året, kommer hända nästa år. Nu vet ju jag, eller hoppas i alla fall, att han inte menar generellt. För i så fall finns det inget hopp för mig. I så fall kommer inte jag skaffa nån ny grabb i mitt liv. För förra året blev jag dumpad utan förvarning. Jag vill inte att det ska hända nästa år igen... Det var ett av mitt livs mest traumatiska händelser, som jag kan komma ihåg. Fast just nu så vet jag inte, men jag kanske borde tacka Mr J för att han en dag vaknade och bestämde sig för att det fick vara nog. Att han ville leva ensam för ett tag. Jag menar, det som ligger framför mig hade aldrig nånsin hänt om det inte hade varit för honom. Delvis så har ju mitt gamla jobb lite med saken att göra också. Hade jag inte vantrivts så förbannat där, så hade jag nog inte vågat riskera säkerheten med en fast lön och så. Nu tog jag steget till a-kassan, en flytt över Nordsjön och skolstart 10 år efter studenten. Jag ska börja ett nytt liv helt och hållet. Det ska bli kul, det är spännande och skrämmande på samma gång. Jag är nervös och orolig, upprymd och nyfiken. Jag är inte helt på outforskad mark, jag har "bott" i England innan. Tre månader med engelska studier. Jag kunde redan språket, så förutom mitt CAE-test, så var det tre månader semester. Men jag fick testa på att nästan leva på egen hand i ett nytt land.

Man kan säga att jag har tagit det stegvis. För snart 10 år sen så var jag au-pair i London. Ingen kalasupplevelse, men jag klarade det. Hade det inte varit för att mamsen i familjen och jag inte kom överrens riktigt, så hade jag nog inte kommit hem efter det. Men jag kom hem efter 10 veckor, eller nåt. Några år senare, bestämde jag mig för att göra ett nytt försök och hamnade i Brighton. Hade det varit för omständigheter här hemma, fast jobb och bra lön, så hade jag nog ansträngt mig mer för att bli kvar då. Nu gör jag det på riktigt. Kommer jag hem efter tre år, så är det inte meningen att jag ska bo där. Men tre år är lång tid. Efteråt har jag en utbildning som funkar i hela världen och ett yrke som behövs i i stort sett hela världen. Så kanske jag inte stannar i England, men det betyder inte att jag självklart kommer hem till Sverige igen.

Som sagt, tre år är lång tid. Den som lever, får se...

Nu ska jag packa vidare. Har inte kommit så långt. Har packat ner mina böcker och cd-fodralen till dom skivorna som ska med till England. Inte lätt att välja ut 160 cd´s när man har 250... Fast måste man välja, så måste man... Idag ska jag sätta mig och packa in mina 250 dvd-filmer i ett case. Nu har Vänner-boxen semester, så jag får vänta med att packa in dom. Men dom ska med!!

Det blev ett udda inlägg med sidospår som förde inlägget vidare, så tokigt det kan bli...
Nu är det packa-dags!
På återseende!
Kram kram