Idag har jag besökt kyrkan. Synd att säga att man springer ner dörrarna där, men ibland så hittar jag dit. Och jag hittade hela vägen till kyrkan i Borås! Det du! Själv har jag gått ur svenska kyrkan. Jag tror inte på Gud, ingen Gud. Jag har en lite svårdefinierad tro på något, som jag nog inte ens vet riktigt själv. Men det är väl lite slumpen/ödet som gäller... Eller nåt... Jag menar, det som är, det är... Självklart så ändras framtiden lite på grund av valen vi gör, men nåt får ju oss att göra valen vi gör.
Jag ska sluta nu, jag inser att klockan är mycket och efter att ha pratat med min mor i två timmar i telefon, så vet jag av erfarenhet att jag är seg och det blir lätt för djupt för att bottna i mina funderingar...
Jag återgår istället till kyrkobesöket och dopet vi var på. Det var det senaste tillskottet i den stora, stora släkten, kusinbarnet Ellioth skulle få sitt namn inskrivet i Guds namnbok. Prästen kändes lite stressad när han kom inrusandes fem minuter innan gudstjänsten skulle börja. Ja, det var ju inget bröllop eller så som skulle genomföras. Och vi som skulle bevittna denna gudstjänst hade alla svurit varsin gång, så han kanske hade på känn att vi inte var tokreligösa nån av oss... Och knappt han prästen säga amen innan prästrocken hängde på galgen och han var halvvägs genom dörren. Inte mig emot att det blev en kort cermoni. Men jag måste samtidigt erkänna att det är nåt speciellt med kyrkor. Så fort man kommer in, så lägger sig ett lugn i kroppen som inte går att förklara riktigt...
Efter gudstjänsten packade vi in oss i våra bilar och körde rally hem till kusin Malin och hennes sambo Joel i hopp om att vi skulle få mat. Jupp, släkten Gam är på besök, då går varenda smula åt! Och lilla mormor står i hörnet och bara skakar på huvudet och ifrågasätter hur mycket vi äter! Vi blir ju övergödda! Ska du verkligen ha en smörgås till? Oj, vilken stor tårtbit du tar, orkar du verkligen hela den? Själv är hon så mager, att man anar lite anorexia om dom där benknotorna som sticker ut här och där... Men oj vad gott det är med mat när man blir bjuden!! Det ligger verkligen nåt i uttrycket Gratis är gott...
Hela dagen gick åt på dopet. Hade räknat med att vara hemma till 16 ungefär och åka hem till Rebecka, som har besök av Cissi ikväll. Jag känner inte Cissi jätteväl, har bara träffat henne en gång, men hon var trevlig då och jag tror hon skulle vara trevlig idag med. Men eftersom det blev som det alltid blir när min släkt träffas, så drog det ut på tiden. Vi är en bunt tidsoptimister, för på vägen till Borås, så funderade vi lite på hur lång tid det skulle ta. Och det skulle absolut inte bli senare än 16! Hmm... Då var inte ens tårtan framtagen än och kaffet låg inte heller i startgroparna... Strax innan 18 packade vi åter in oss i våra bilar och begav oss mot våra respektive hem allihop. 19.03 satte jag nyckel i låset och tro inte att jag orkade sätta mig på pendeln för att åka till Rebecka, hur trevligt det än skulle varit! Men antagligen ska jag träna med Becka imon och då kan jag prata lite med henne då... Jag tror hon har ett och annat att berätta... Hihi...
Melodifestival har det ju också varit! Varenda helg i en evighet, känns det som... Nu är det nästan äntligen över. En lördag till, sen så är det ett helt år kvar, och då är jag ju inte här att bevittna det ändå. Nåt har hänt, för det är inte kul längre. Ändå av nån anledning så sitter jag där varje helg och tittar på det! Jag förstår inte varför... För det första, så är det melodifestival numera, inte schlager. Och det var ju schlager som var kul. Tre minuter klatschig, svängig musik med världslätta textar och den självklara tonhöjningen i slutet. Så ska det vara... Inte 300 bidrag radioskval som ska ältas i 10 veckor, för att få fram en stackars låt som ska representera Sverige och gör han/hon/dom inte bra i från sig, så sågar vi dom vid knäna och hänger dom! Stackars Stenmarck, nej, inte det bästa bidraget, men han gjorde inte så illa ifrån sig, eller? Coola Carola tog tillbaka den svenska hedern och hyllades av folket. Men nåt har hänt med hela grejen, när Lordi kan vinna. Kan dom, kan nog vad som helst hända... Tacka vet jag 80-talets Herreys, Carola, Anna Book, Kicki Danielsson och resten av dom klatschiga artisterna...
Nu blev det långt igen.. Ska nog börja skriva på morgonen, då är jag inte riktigt lika skrivglad, så det kanske blir lite mer läsbara inlägg här... Ja, ja, vi får se.
Nu ska jag ta John Blund i hand och gå in och lägga mig. Han och Molle är dom enda karlarna som tittar förbi i mitt sovrum. Lite tråkigt ibland, men samtidigt ingen som gnäller över att man tar hela täcket eller nån som snarkar! Det är det bästa! Hihi....
Sov gott och kram kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar