Jag tänkte jag skulle förklara lite för dom som inte vet hur det började. Hur min kärlek till och upptäckt av England egentligen började..
Hösten -97 bestämde jag mig för att testa på vad många tjejer, och killar också för den delen, gör efter studenten. Jag valde England, eftersom tanken var att jag och en tjejkompis skulle åka iväg och hon ville inte flyga, och man kunde ju ta båten dit jue. Av nån anledning kom planerna av sig och hon ville inte åka. Men jag var fortfarande på inne på det. Jag hittade en svensk familj, från Stockholm. Dom hade två pojkar och bodde i Fullham. Allt lät perfekt!
Väskan packades, avsked på Landvetter och jag var på väg. På Heathrow möttes jag av en fräck brud på 155 cm. Hon körde genom centrala London som värsta rallyföraren, svor och skällde på trafiken. Det här kommer bli en kul tid, tänkte jag.
Men ganska tidigt märkte jag att det började förändras. Kraven ökade, arbetsuppgifterna ökade från vecka till vecka. När hon en dag frågade vad jag ville bli när jag blev stor, så svarade jag ärligt att jag inte hade en susning, men att det skulle lösa sig. Hon fick frispel och började skälla på mig om att jag skulle hamna på socialen och sånna grejer. Shit pommes frittes!! Jag var 19 år och precis slutat skolan, varit skoltrött dom sista 4-5 åren i skolan. Man kan säga att jag vantrivdes nåt fruktansvärt, jag ringde hem och grät varje dag i stort sett.
Man tycker ju här att jag borde ha sånna olustkänslor mot den staden och det landet. Men tvärt om, staden kändes som min fristad. Trygghet liksom...
Jag har åkt tillbaka många gånger. Och 2004 bestämde jag mig för att åka över igen, plugga engelska och göra vad jag kunde för att hitta jobb och flytta dit. Jag valde Brighton, det var nära London, men lite mindre "världen" och mer England. Vid ett tillfälle när jag var över, bodde jag hos en svensk/engelsk familj och mamman i familjen sa det att London är inte England, London är världen i ett koncentrat. Och på sätt och vis kan jag hålla med.
Jag älskade Brighton, men omständigheterna gjorde att jag efter mina tre månader åkte hem till Sverige igen. Jobb, killar och livet i allmänhet gjorde att jag la mina drömmar om att flytta till England åt sidan. Jag var nöjd med livet och njöt i fulla drag. Förutom med mitt jobb, men den historien tar vi en annan dag...
Men alla sagor har ett slut och en dag i höstas vändes mitt liv upp och ner! Jimmy skulle flytta. Han tog hunden och åkte. Men, men, jag då...? Jobbet blev bara sämre och jag tog beslutet att säga upp mig. Det var det eller starka piller och madrasserad cell på Varbergs psyk. Jag valde den drastiskt sämre a-kassan.
Men vad skulle jag göra nu? Alla oroade sig och jag tog det med ro. Det har ju löst sig alla andra gånger jag ställt till det, varför inte denna gången också?
Varför inte börja plugga? Plugga i Sverige? Nä, skulle inte tro det! Ska det vara, ska det vara ordentligt! Jag söker till England. Äntligen kanske min dröm går i uppfyllelse.. Ansökan skickades in och tiden gick långsamt. Hur lång tid kan det ta liksom? Rätt som det var, i mitten på februari, så ändrades statusen och jag hade fått ett "Unconditional offer". Men hallå?! Vad innebär det då? Den stackars tjejen i informationen i England måste trott jag var tokig, när jag för femte gången på dom tre minuterna vi pratade, frågade vad det betydde. Hade jag verkligen kommit in? Jajamän, visst hade jag det.
Tålamod är inte min starka sida, så när dom andra två skolorna jag sökt, fortfarande inte hade svarat, drog jag tillbaka dom ansökningarna och tackade ja till Southampton Solent University i lördags.
Men nu är det ju tisdag och dom har FORTFARANDE inte hört av sig!! Men hallåe!!?? Fattar dom inte att jag vill komma igång, packa väskan igen och åter en gång ta farväl på Landvetter och påbörja mitt äventyr på riktigt?!
Som sagt, tålamod är inte min starka sida...
Max är kvar här. "Pappa" Jimmy kommer och hämtar på fredag istället, som det var sagt. Sen kommer han kanske tillbaka på söndag igen. Han är så härlig, den hunden. Och han börjar bli stor nu, han har lärt sig att man inte måste springa i 110, dofterna försvinner ju inte ifrån honom för att han tar sig tid att utforska dom. Så gissa om jag blev paff när jag nästan fick dra honom vidare. Jag har ALDRIG fått vänta på Max innan, lilla jag har hängt som en förlängning på kopplet efter honom! Måste sett jättetokigt ut jue... Sen nåt som bidrar till hans charm är att han fortfarande inte har förstått att han är en stor hund på ca 50 kg. Han lever kvar i tron att han väger några kilo och inte alls är för stor för att sitta i knät! Jag antar att inte alla vill växa upp och bli vuxna...
Nu känner jag mig färdig för denna gången. Tur det inte finns nån tecken-räknare på inläggen... För det här inlägget blev lååångt... Men jag förvarnade i titeln, så du visste vad du gav dig in på när du började läsa... Hihi...
Kramar på dig!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar