Hej hopp! Onsdagen är slut, äntligen... Eller ja, det är ju en liten stund kvar. Jag hoppas att jag hinner klart med detta inlägget innan Grey´s Anatomy börjar, men vi får se.
Jag skrev att dagen äntligen är slut. Och jag menar det verkligen. Nästan i alla fall... Det känns som det enda som varit bra och kul med den här dagen var hunken jag såg på tåget från gymmet. Det var inga hunkar på gymmet, annars brukar det kunna väga upp dom dåliga passen jag kör oftare än sällan numera. Har sett den här hunken en gång på gymmet innan, men det var länge sen nu. Men ujuj... Lång, mörk, vältränad och snygg. Då är det okej att stirra, tycker jag... Annars har dagen inte haft mycket att erbjuda. Passet gick dåligt på gymmet, jag har ingen motivation, ingen styrka och jag känner inte den där glädjen på gymmet längre. Jag saknar att nån pushar mig till det yttersta. När jag känner så här på gymmet, så saknar jag James. Han visste verkligen hur man tog det ett steg längre, hur det blev kul igen... Han visste verkligen att han kunde pressa en tre steg längre än man själv trodde var möjligt. Jag hoppas att jag blir en sån personlig tränare, om jag nu kommer så långt...
När jag kom till Mölndal missade jag spårisen, hur spännande är det när man redan känner tidspressen? Sen missade jag spårisen på vägen tillbaka också. Men det var ju lite tur också, eftersom hade jag hunnit med den spårisen jag missade, så hade jag ju missat hunken på stationen... Så ibland kanske det är tur att ha otur...
Nu är det dags för alla Dr McHunks!
Hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar