En ursäkt...

Alltså, jag skäms när jag läser inläggen som jag skrivit det senaste. Det är lite rörigt i huvudet på mig, jag kan inte hjälpa det. Det finns så mycket att berätta och jag vet att många där hemma väntar på att få höra hur det är här. Jag har inte själv hunnit smälta allt själv och kan därför inte riktigt vidarebefodra det till ett blogginlägg.



Jag har nu suttit några timmar och uppdaterat mig i bloggvärlden, jag har läst och svarat på mina mail och kollat in på lite forum. Jag har inte hunnit med några tidningar, bankärenden eller annat mer eller mindre viktigt. Jag känner att jag vill suga ut så mycket som möjligt ur min snodda uppkoppling. Man vet ju inte hur länge den är kvar! Och det dröjer innan vår egen uppkoppling kommer. Tiden rinner ifrån mig. I tre kvällar har jag suttit och zappat mellan halvtaskiga brittiska serier och repriser på CSI-Las Vegas, Miami och New York. Och nu när jag äntligen hittat uppkoppling och har hur mycket som helst att göra, så är jag bortbjuden till Bex kompis Debbie. Hon verkar vara en riktigt hygglig tjej hon med. Hon har gått runt och letat jobb till mig. Alltså, engelsmän/kvinnor är ju helt annorlunda än svenskar. Vem hade gått runt och letat jobb för nån dom inte känner hemma? Vem hade gått till doktorn och frågat om dom kan ta emot en internationell elev? Vem tar reda på hur lång tid det tar att gå till skolan, eller vad bussen kostar, eller fixar så att hela dennes familj kan komma och bo där ett par dagar och själv flyttar hem till mamma och pappa en vecka? Helt främmande människor i stort sett... Jag kan inte riktigt smälta hur välkomnad jag har blivit här. Bex föräldrar har tagit in mig som ett extrabarn, kan man säga. När mamma åkte hem i söndags så sa Mamma Anne till mig att om det är något, oavsett vad, så är det bara att prata med dom. Hon sa att jag är inte bara Bex inneboende, jag har blivit en del i familjen. Bex har blivit som en syster för mig. Det känns som det kunde inte ha blivit bättre!!


Nu ska bara skolan komma igång, så jag får lite rutiner och så fort jag det blir rutiner i vardagen, så kommer bloggen att repa sig också. Så tills dess, så får ni hålla tillgodo med halvdana inlägg. Hoppas ni inte tappar intresset tills dess!



Nu måste jag ta tag i lunch, disk och lite sånt.
Ha det så jättebra!

Kram kram