Det finns inget som livar upp så mycket som en diskussion om hur man uppfostrar barn. Speciellt inte när alla är lite småtrötta, småförkylda och halvgriniga. Vi har precis avslutat en sådan. Alla är vi lika envetna, så ingen ville se det från den andres synvinkel. Och med språkbarriärer blir det extra många missförstånd.
Huvudämnet i diskussionen var att här i England är det väldigt vanligt att man har koppel på sina barn. Och jag kan erkänna att ibörjan kändes det ganska förnedrande ur barnens synvinkel. Dom behandlades ju som hundar! Men efter att ha bott här i ett år, så ser jag logiken i det hela. Om man tittar ut över folkhavet en lördag i West Quay shoppingcenter, så ser man bara huvuden som rör sig. Du ser inte golvyta så långt ögat når. Jag hade inte velat släppa lös mina barn, om jag haft några, där heller. Inte en chans!! För att verkligen klargöra, alla som känner till Femman-huset i Göteborg. Tänk er julrushen, fast några gånger värre. Jag tappar nästan bort mig själv när jag går där. Därför försöker jag att avstå från att gå dit om jag verkligen inte måste. I alla fall helgerna. Vardagarna är som Femman en lördag/söndag ungefär. Helt sjukt!!
Dom som var emot koppel-idéen, ansåg att när man väljer att skaffa barn, så väljer man också bort lyxen att gå på WQ en helgdag. Man väljer bort att åka in till stan de få dagarna man kan, för man valde att skaffa barn. Och ska man åka in till stan, så får man hålla dom i handen och/eller inte släppa dom ur sikte.
Frågan är ju hur man ska göra. Visst, livet ändras när man skaffar barn, man kan inte fortsätta leva som vanligt. Men man kan ju inte sluta leva heller. Det måste finnas ett mellanläge. Men vad gör man om man måste åka in till stan, man får ingen barnvakt och man måste handla mat eller en present eller nya kläder eller vad som helst? Jag tror inte att ett barn lider eller får bestående men av att ha sele med ett koppel när man går på stan. Jag tror att ett barn som blir borttappat eller bortfört får större men av det...
En av åsikterna om koppel på barn var att det var oansvarigt. Hur det kan vara oansvarigt att koppla ihop sig med sitt barn i folkmassor, det är för mig en gåta. Är inte det att vara steget före? Dom tyckte att det var oansvarigt för föräldrarna ville tillfredställa sina egna behov på barnens bekostnad. Att gå och handla en lördag/söndag var en lyx man måste avstå från när man får barn.
Men jag har inga barn, jag kan inte föreställa mig hur det skulle kännas att inte ha en susning om var mitt barn befann sig. Men jag kan ana att jag skulle vara panikslagen, ångest, jag skulle antagligen skrika rakt ut. Hade jag då inte vidtagit varje säkerhetsåtgärd för att förebygga ett försvinnande, så tror inte jag att jag skulle kunna leva med mig själv.
Att upptäcka på egen hand är en del av livet, uppväxten. Men ska man alltså hålla barnen borta från verkligheten? Ska dom inte få vara med och se från början vad som väntar? Kanske ska man inte släpa med dom varje helg, men nån gång då och då..
Jag vet inte. Det är väl en av anledningarna till att jag inte vill ha barn, vara så ansvarig för någon annan. Jag som knappt kan hålla koll på mig själv, hur skulle det gå?
Nu ska jag sova. Hoppas jag... Först One Tree Hill.
Sov gott!
Kram kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar