Köra själv!!

Tisdag och det har varit intervju. Vi får se om det ger nåt. Vet inte hur många gånger jag fick höra hur dyrt det var att anställa folk och hur viktigt det var att sälja, inte bara ta betalt. Klart att det är viktigt, annars går det ju inte runt... Men det är hemskt att se att allt handlar om pengar. Halva befolkningen jobbar så det blöder lite här och där, medans resten sitter och pillar navelludd och funderar på vad man ska ta sig till idag.. Fick höra att dom skär ner och strukturerar om, en tjänst ska bort här och en tjänst ska till där. Samtidigt så måste ju nån jobba in den tiden som den förlorade tjänsten innebär. Jag tror inte det här samhället är till för mig. När det inte räcker att man uträttar 110%, vad är det då dom vill ha? Jag har varit på gränsen två gånger, jag har haft alla symptom på utbrändhet. Första gången föll det sig naturligt och efter hela den kaotiska karusellen, kom lugnet. Vi hade inget att göra på hela sommaren och jag fick tid att återhämta mig på arbetstid. Men jag lärde mig hur jag reagerade. Andra gången fick jag inget gensvar från min chef. Tvärtom. Han ville jag skulle jobba ändå och helst några extratimmar också... Jag insåg att jag hade två val:
1. Fortsätt som det är och bli sjukskriven inom några månader.
Eller
2. Säga upp mig och gör det bästa av situationen.

Som ni räknat ut, så följde jag alternativ 2. Jag tog tag i mig själv, satte mig ner och insåg att allt höll på att falla samman. Och när Jimmy flyttade, så var det inte mycket att fundera på. Om jag var ensam, så var det ju bara mig jag behövde ta hänsyn till. Och när förändringarna ändå har börjat, så varför inte fortsätta? Nu har jag gjort lite ändringar. Lägenheten är uthyrd från och med 1 september, vissa möbler är sålda och väntar på att bli hämtade, utrymmet är snart iordningställt hemma hos mor, katterna har ett hem när jag har åkt och skolan har en plats reserverad just för mig. Har jag tur, så har jag antagligen hittat nånstans att bo. Det känns som att mitt liv är påväg att förändras på ett sätt som varken jag eller nån annan kan förstå! Det känns spännande!!

Och sen en annan grej. Idag var första gången som jag körde en bil ensam, förutom på halkbanan, men det räknas inte... Så nu vet jag att jag klarar mig. Nu vill jag ännu mer ha en egen bil... Men det kommer, kortet har jag och förhoppningsvis har jag råd att köpa en egen bil sen... En annan dag.. Har ju inte råd nu ändå.

Nu skriker dock magen efter mat!! Och lite gotta, men det får vänta. Dör inte suget ut efter maten, så får jag väl kila iväg till affären och shoppa loss! Hihi... Vi får se vad som händer...

Kram kram så länge!