Idag har jag varit på äventyr, känslomässigt äventyr... Det började med ett besök hos Aranäs, bostadsbolaget. Jag skulle hämta ut nya nycklar för mamma och lämna in ansökan om att få hyra ut i andra hand. Sen tog jag tåget hem till Tessan för att hälsa på och för att störa henne lite i tentapluggandet. Jag fördrev lite tid där också eftersom jag inte hade tid förrän 15.00. Och nu kan alla skeptiker sluta läsa för en stund... Jag har nämligen varit hos ett medium idag. Jag vill så, så gärna tro att man kan prata med dom som inte längre finns med oss, men jag är skeptisk också. Jag har ju några på "andra sidan" och har ett och annat otalt med några av dom. Helst av allt ville jag ju prata med pappa. Det första den här mannen, Hasse, sa var att det står en medelålders man bakom honom. Han började förklara och allt stämde in på fadern min, förutom håret. Pappa var flintis i stort sett, men Hasse sa att han var korthårig och det var tunt, men han kunde inte säga flinits... Sen var det lite mer detaljer som vi gick igenom. Han berättade att han såg sjuk ut, men visste inte vad som hänt. Han sa att det rörde sig om huvudet. Pappa hade ju cancertumörer i huvudet. Och i lungorna, vilket påverkade hans andning en del. Det känns som det är dom två vanligaste cancertyperna, så lucky guess liksom... Men utan att jag hintat nåt om det, så nämnde han att något var fel på stämbanden. Där fick han min uppmärksamhet lite mer, kan jag erkänna. Det var något i hans sätt att berätta om det, som fick mig att hajja till. Sen var det en grej till. Jag hade inte sagt något om mitt äventyr till England, inte nämnt något om det alls. Och så frågade jag om pappa var mig emellanåt, och det var han ju emellanåt. Han tittar förbi ganska ofta för att kolla så allt är okej. Jag frågade om han kunde vara med vid min sida när jag utsätta mig för en så stor prövning, som ligger framför mig, så svarade han att pappa skulle inte säga prövning, utmaning skulle vara ett bättre ord. Och att under den här utmaningen, så skulle jag få nytta av min fysiska styrka. Det fick mig att hajja till igen... Men samtidigt så vill jag nog prata med någon mer, så jag har nåt att jämföra med... Han drog även upp relationen med J, men den vill jag inte filosofera över här. Inte i det här sammanhanget i alla fall. Det blir med J i egen hög person, som jag funderar på det... Det var en upplevelse att vara med om det och om det nu är sant, som sas under den där timmen och det verkligen var pappa och några till som var där. Och om det nu var så, så har jag ungefär fem själar som tittar till mig och finns vid min sida. Man kan tro på det, man kan diskutera det, man kan tvista om det, men i slutändan är det ingen som får reda på det riktiga svaret förrän vi själva tar steget över till "andra sidan".
På vägen hem så åkte jag buss. Det går just nu inte bara tåg fram och tillbaka mellan Göteborg och Kungsbacka, det går bussar också. I alla fall från Mölndal.. Så jag åkte buss. Jag frågade om han körde till Kungsbacka. Jajamän, raka vägen, svarade han då. Och klåfingrig som man är, så är man ju på och pillar på lite här och där på knappar och så... Så jag råkade trycka på stoppknappen. Så chaffören bromsar in på motorvägen, svänger och av vid Sandsjöbacka. Där inser jag att han stannar för att släppa av mig!! HJÄLP... Hmm... Jag erkänner mitt misstag och han blir inte så arg, som vanliga busschafförer kan bli... Och så svänger vi ut på motorvägen igen. Vi var bara 5 på bussen, så det var inte så många att skämmas inför. Fast å andra sidan så hade jag nog inte pillat på knapparna om det varit fler passagerare... Det var en jätteny buss. Den hade nog inte åkt så många mil, den luktade till och med ny. Den hade bilbälten och allt. Tur man hann åka i den INNAN bälten var pajjade av understimulerade fjortisar som åker kommunaltrafiken och inte har så mycket mer för sig än att pilla sönder allt som går att pilla sönder. Detta ska nu inte blandas ihop med min klåfingrighet att pilla på stoppknappen! Jag var ju inte ute efter att förstöra något, utan jag ville ju bara stänga av den iskalla ventilationen som höll på att förfrysa min lilla axel... Det är skillnad på klåfingrighet och klåfingrighet, bara så alla vet det!
Nu ska jag lägga mig till ro i min soffa, se fram emot ett avsnitt av Ugly Betty och så ska jag inte glömma spela in Hemmafruarna klockan 21 till min mor.
Hej så länge!
Kram kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar