Om jag kan sova? Nop, det är svårt när man är så ruskigt övertrött! Kom hem efter nästan 12 timmar på resande fot och börjar hänga upp mina gardiner!! Jupp, det är knepigt hur kroppen funkar...
Skrev ett litet inlägg i väntan på bussen tidigare idag:
Sitter på Stansted airport och väntar på bussen. Jag lärde mig nog av förra resans förseningar och bokade in bussen drygt 2 timmar efter vi landat. Lika bra att vara på säkra sidan, men samtidigt är det lite tokigt. Det är ingen hit att sitta i väntsalen till bussarna. Se hur alla åker iväg och hem till sig. Eller sitt hotell där dom ska bo medans dom upptäcker London. Skulle kunna hoppa över bussen och ta tåget istället. Men det gör ju bara att jag skjuter fram vänttiden till att sitta utanför WHSmith på Heathrow. Äh, lika bra att bara sitta här och vänta.
Undertiden kan jag reflektera lite över min vistelse hemma igen. Det är sig likt, inget händer. Lite kärleksbekymmer, lite tjafs och lite ditten och lite datten, men på det stora hela är det sig likt. Det hade tillkommit lite folk i släkten, dock. Farbror Henrik har ju blivit pappa. Men det har jag ju redan skrivit om... Men nu har ju även jag sett underverket! En sån söt kille!! Och stor! Undrar hur stor han kommer bli. Fortsätter han i den här takten, så kommer han växa ur höstkläderna jag köpte redan om nån månad eller så...
Det är konstigt hur man sitter här och precis var där, hur fort man kan förflytta sig. Det är klart, jag har ju bara avklarat halva resan hittills... Men ändå. Hela tiden jag har varit hemma har jag funderat på vad som ska hända sen. Skolan är slut om två år, men sen? Sverige? England? Nån annanstans? Jag vet att jag inte ska fundera på det nu, utan koncentrera mig på skolan. Men jag har två månader kvar innan skolan börjar och huvudet är vant att köra på högvarv. 4 veckor i lugn och ro, utan måsten och annat viktigt, klart att hjärnan börjar surra med annat då. Så framtiden har varit på tapeten många gånger, både muntligt och tankemässigt. Och det gör det inte lättare att så många hemma flyttar och gör om eller överhuvudtaget kan planera nästa steg.
Själv har jag ju tagit några steg tillbaka. Jag är tillbaka där jag skulle ha varit för 10 år sen. Men som mamma sa, jag var inte redo för detta då. Mina funderingar är om jag egentligen är redo för det nu heller... Eller redo är jag nog, men är det rätt väg jag valt? Pratade igår med en gammal vis man om vad man kan göra med min utbildning. Han spånade lite på om man inte skulle starta eget. Men frågan är om jag nånsin hittar en så vis man som jag kan lita på såpass mycket att jag kan göra något så kul. Vi får se vad framtiden har att utvisa. Men magkänslan säger mig att det här kommer bli bra. Allt kommer att ordna sig på ett eller annat sätt och även om jag många stunder känner mig fruktansvärt osäker på vad jag håller på med, och dom stunderna är fler än dom stunderna när jag är helt säker på att det kommer ordna sig, så väger dom positiva stunderna tyngre.
Med tanke på allas liv som går framåt, som kan planera och förändra, som har egen bostad och så, så har jag under min ledighet avundats dom oerhört. Jag vill ju med... Och visst, jag har det framför mig, men jag vill ju ha det NU! Ja, jag är otålig... Så i fyra veckor har jag haft mitt mantra om hur jag skulle kunna bli lycklig: fast jobb, egen bostad, en bil, en hund och två katter. Jag kan nog tänka mig att det räcker alldeles utmärkt. En karl på det, hade inte skadat, men man kan ju inte få allt och det är ju definitivt något som jag inte kan styra över på egen hand. Kan hjälpa till på traven kanske, men inte mycket mer...
Nu känner jag att jag reflekterat nog för idag. Ska bli bättre på det här med bloggandet, för det är ju ganska kul ändå...
Kram kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar