Borde egentligen sova, ska ju jobba imon. Fast börjar ju inte förrän 10, så jag hinner nog med ett inlägg innan jag ska sova.
Jag kollade precis på filmen Definitely maybe och det får en att fundera lite på ens eget kärleksliv och historik. Tänk om pojkvän X faktiskt var den det var meningen att man skulle leva med, men att det i just den stunden inte var rätt tillfälle i livet? Jag vill verkligen tro på att det finns en för alla och att man ska få vara lycklig.
Och det för mig tillbaka till Mr J. Alltså, på sätt och vis har jag kommit över honom. Han har ändrat sig sen vi var ihop och jag har också ändrat mig. Så jag tror inte det skulle funka igen. Men jag kan ändå inte glömma hur det var. Och fundera på vad som skulle kunna hända om vi sågs igen. Mr J's syster, M, om du läser det här, jag gör vad jag kan för att följa ditt råd. Men det är inte lätt, när man inte kan komma över känslan av perfektion. Eller ett perfekt förhållande finns inte, det finns alltid något man skulle vilja ändra på, men nästintill perfekt. Och ja, R, jag vet att du skakar på huvudet åt allt det här, men jag är på din sida och det vi diskuterat om det är helt vad jag tycker och tänker och känner. Men när ensamheten och saknaden efter någon speciell dyker upp, så är det han som poppar upp i mina tankar och vips är alla känslor tillbaka igen. Fast jag inte tycker om personen han har blivit...
Fast jag vet ju inte vilken person han har blivit, har ju inte pratat med honom. Han har klippt alla kontakter och stängt mig ute. Grejen är bara att jag kan inte göra detsamma. Jag har inte råd! Och för det hatar jag honom. Samtidigt är jag rädd att han ska lösa allt och det är helt över. Nästan på dagen 2 år har gått sen den hemskaste kvällen i mitt liv. Och fortfarande kan jag inte släppa och gå vidare....
När ska det ta slut?
Men kanske är det inte Mr J som är rätt, kanske är det Mr K, eller rentav Mr M?! Dom är inte många, dom var inte alltid seriösa, men kanske var vi inte redo? När och hur vet man? Varför kan det inte bara följa med en liten bipacksedel där det står bieffekter och sånt? Står det brustet hjärta, så är man liksom med på noterna från början och vet vad man ger sig in på. Men ack nej, hur spännande hade det varit?
Om jag bara tackat nej till en gratis middag en lördag i maj för några år sen... Fast då hade jag inte suttit här och bloggat från en möglig lägenhet i ett fuktigt hus i Southampton heller. Man kanske får ta det goda med det onda, bita ihop och hoppas att det löser sig?
Nu blir det ibumetin och sova! Imon är en ny dag, vem vet vad som händer då?
Kram kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar