Kom hem från Maya's möhippa. Med tanke på att hela bröllopet går i lugnets tecken, gjorde även möhippan det. Lite tråkigt, men det är ju hennes andra bröllop, så hon är ursäktad och får sin vilja igenom. Och jag hade nog inte haft ork för nåt stort partyparty-tjosan ändå...
Vi var och åt på en kinarestaurang. Det var jättetrevligt och alla åt och var glada. Jag pratade med Bex och berättade ärligt hur det är i den nya lägenheten, hur olika hon och Lauren är. Jag sa lite på skämt att jag kanske flyttar tillbaka till jul, men jag tror inte hon insåg att jag skämtade... Visst skulle det bli lättare att återgå till det som det var. Men hon har gått vidare, hon och Neil verkar planera seriöst för framtiden. Även om dom tar det steg för steg, och inte hastar med något, så planerar dom. Och med all rätt!! Jag, om nån, vet hur mycket hon förtjänar att få vara så här lycklig! Hon har gått igenom en hel del och även om hon sagt att allt varit okej, så vet jag att det funnits mer under ytan. På det sättet är vi så lika, allt är okej, fast egentligen vill vi ändra på ditten och datten. Men hon är lycklig och det finns inte mycket hon vill ändra på just nu. Det skulle väl vara levnads-situationen då... Men det kommer, jag lovar!
Hur som helst, efter att ha smaskat i mig kinamat så det rann ur öronen (det kändes så i alla fall...) så började jag min promenad hem. När jag kommit en bit upp på High street, så stoppar en tjej mig. Jag kände igen henne, hon är en av uteliggarna som strosar runt High street i stort sett dagligen. Hon förklarade situationen, att hon var hemlös och att hon sällan tiggde från främlingar, men ibland var hon tvungen. Och jag har aldrig sett varken hon eller hennes vänner tigga. Jag sa med dåligt samvete att jag inte hade några pengar. Det sved lite granna, eftersom i plånboken ligger det £20 och jag har precis mumsat mat som hade räckt till henne i ett par dagar. Hade jag haft mynt, hade jag kunnat ge henne dom, även om varje penny är viktig för mig. Men jag kände inte för att ge henne £10.
I sånna stunder undrar jag lite vad som hänt henne. Hur hamnade hon på gatan? Hon är en söt, lång, blond tjej som ser ut som vem som helst. Klart en dusch hade krävts för att hon skulle se helt fräsch ut, men ni fattar vad jag försöker säga. Jag har aldrig sett dom påverkade av varken droger eller alkohol. Hur hamnade hon där, var går gränsen från var jag är idag till hemlöshet? Varför har jag ett skyddsnät som fångar upp mig om jag faller? Varför fångades inte hon upp? Hon är i min ålder och det gör väl att funderingarna får extra spinn... När en 60-årig uteliggare tigger, så funderar man liksom inte på det, direkt. Men när folk i ens egen ålder sitter där och inte har råd med en fralla, då känns det så nära på något sätt...
Jag pratade också med min jobbarkompis Emma idag. Vi har inte haft så mycket tid att prata ordentligt, även om vi jobbar i samma kassa och har gjort sen i julas. Det finns ju inte tid alla gånger... Men vi pratade lite och hon frågade om var jag bodde nu och hur det funkar och så. Och ego som jag är, så flummade jag ju in på mina känslor igen. Visst är det tufft som fan och visst skulle jag ibland bara vilja ge upp. Ni som läst, känner ju till allt det där. Men samtidigt så måste jag få vara så osvensk att jag klappar mig själv på axeln, jag har klarat första året med 58% i betyg. Ett betyg som inte räknas till min bachelor... Men jag känner att även om det inte hade skadat och få 70-80% i betyg, så är det så mycket mer som räknas. Jag gör det ensam, i ett främmande land, på ett annat språk, alldeles på egen hand. Ingen som curlar eller hjälper till. Missförstå mig inte, jag har ett enormt stöd hemma i Sverige. Men jag har inte det stödet här på samma sätt.
Efter första året känner jag en tilltro till mig själv som jag aldrig hade hittat hemma. En inre styrka, som jag anat funnits där, men inte vågat tro på. Ensam är stark, självklart, men man behöver vänner och familj också. Då blir man starkare ändå...
Jag hade lätt kunnat spåra in på en fortsättning, men det blir för långrandigt, och dom det är riktat emot läser inte här ändå... Tyvärr.
Nu ska vi sova! Lauren kommer hem imon och jag måste hinna städa innan dess. Även om jag inte stökat ner, så måste det ju dammsugas och tvättas golv och skuras badkar och handfat.... Längtar tills jag bestämmer själv igen om det är dags att städas eller inte... Hmpf...
Sov gott!
Kram kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar