12 mars 2008

God kväll!
Väskorna är packade, det ska ner lite snacks och lite vätska, annars är allt bara helt klart. Jo, datorn ska ner i en väska med, men det fixar jag imonbitti!

Jag ville bara säga att jag inte har full koll på när jag får internet igen. Becka är snäll och lånar ut sitt internet till mig för några veckor. Hon kommer att gengäldas generöst för det, eftersom jag kommer vara beroende av internet för att kunna fixa mitt skolarbete över lovet!

Nu är också Helvetet nästan helt över. Det kommer bli några timmars övning varje dag för att få ordning på det hela, men det ska nog gå bra. Har jag tur, kanske jag kan få lite guidning på gymmet hemma... Vi tog ett litet gruppfoto, så ni kan se vilka jag har spenderat dom senaste dagarna ihop med. Jag har skrattat, gråtit, svurit, hatat, älskat (inte sååå), diskuterat och filosoferat med folk jag aldrig för mitt liv trodde jag skulle ha något gemensamt med. Jag har fått nya vänner och jag har även ändrat syn på vissa, både åt det negativa och det positiva hållet. Men trots allt slit, alla onda muskler och leder, så har det faktiskt varit skitkul och det känns konstigt att jag inte ska gå upp imonbitti för att skratta lite åt Loras härliga miner, Jess's gester eller Matts och Ants bollkonster. Alla har bidragit med sitt för att stötta varandra och få varandra att känna sig som en i gruppen. Och Becki, som säkerligen många gånger tyckt jag varit gnällig och dryg och hemsk, hon har nog velat be mig gå hem många gånger, men att hon inte gjort det för att hon ser något i mig. Hon ser något som jag inte känner helt hundra själv ännu. Men ju mer jag känner att jag hittar beaten, rytmen, att stegen stämmer och självklart, sadist som jag är, ser smärtan i klassens ögon, att musklerna värker, då kommer glädjen fram. Det gäller bara att hitta rätt i musiken, det är det som är hela grejen!


Jag är glad att jag inte följde Daniel och hoppad av. Jag tror han kommer att ångra sig, men det är hans val. Han tog den enkla vägen ut och gav upp. Jag tänker aldrig ge upp det här. Oavsett vad jag säger i stundens hetta, så kommer avhoppnings-pappret ALDRIG att lämnas in! Jag kommer aldrig ringa i klockan, så att säga... Hihi...

Vad hade det varit värt i slutänden om allt hade varit en dans på rosor? Vad hade jag lärt mig då? Jag vill kunna dunka mig själv i ryggen (eller nåt) och säga att trots blod, svett och många tårar, så gav jag inte upp. Jag ska inte ropa hej innan jag är över bäcken, jag har drygt två år kvar, men jag har en känsla av att jag i mitten på juni 2010 står med mitt betyg! Jag har ju ändå satt £20 på det, vem vill förlora så mycket pengar? Hihi...

Nu är det en varm dusch, nattinatti och nana gott gott i några timmar!

Sov gott!
Kram kram