Ibland när jag känner mig som jag gör för tillfället, så tänker jag tillbaka på vad som hänt i mitt liv. Hur blev det som det blev egentligen? Vad har det varit för slumpar i mitt liv som styrt mig i den riktning som mitt liv har tagit?
När jag tänker tillbaka, så är det som alltid poppar upp i mitt minne smset från J när han frågade om han skulle köra upp från Malmö för en middag eller om vi skulle skita i det. Jag visste ju inte så mycket mer om honom än fotbollskille från Skåne som var korkad nog att köra 30 mil för att äta middag med en tjej han visste lika lite om, träningstoka från Kungsbacka... Jag tänkte mest en gratis middag och sen var det över.
Men det blev lite mer än så. Men det är fortfarande det smset som är startskottet på varför jag sitter här. Innan det smset, så var mitt liv en grå-skala med inrutade rutiner: jobba, träna, umgås med vänner och familj och inte så mycket mer. Livet gick sin gilla gång och jag surfade bara med. Tyckte, tänkte, kände och ville ingenting. Jag bara var liksom...
Så kom Mr J in i bilden och vände upp och ner på allt. Tänk att det kan bli så sprudlande för en annan människas skull! Livet fick färg och framtid planerades och allt kändes bara så jä-la skitbra!
Att samma person skulle färga livet svart för ett tag, trodde jag aldrig var möjligt. I några månader famlade jag efter balansen igen. Jag vobblade och trodde inte det fanns någon ljuspunkt i framtiden längre. Jag ville bara sjunka undan, radera att allt hade hänt, att det där smset aldrig hade kommit eller att jag sagt att vi skiter i det. Onödigt att köra så långt för ett par timmars middag jue egentligen.
Efter ha fumlat runt några månader och det blev klart att livet som sambo var över, så var det bara att se över livet igen. Vad skulle hända nu? Kunde något toppa den omvälvande känslan som J hade gett mig? Fanns det något i framtiden som fick livet att leka igen?
England! Nu hade jag chansen! Jag hade "undkommit" huslån och samboskap på gott och ont och jag hade nu en chans att göra verklighet av inte bara en dröm, utan två!
Här sitter jag nu, snart klar med mitt första studieår av tre. Utbildad fitness- och gyminstruktör med REPs level 2 i bagaget.
Det går inte en enda dag utan att jag hatar J för att han lämnade mig och jag åkte hit, för det är tungt...
Det går inte en enda dag utan att jag tackar J för att han lämnade mig, jag åkte hit! Jag kommer få utöva mitt drömyrke!!
Kommer ni ihåg filmen Sliding doors med Gwyneth Paltrow och John Hannah? Där man får följa hennes livsöde hur det hade varit om hon missade tåget eller om hon kom med tåget, eller nåt sånt. Ibland känner jag att det hade varit kul att veta om jag kommer bli lyckligare nu, när jag följer min dröm, eller om jag hade varit lyckligare med J i framtiden. I dagsläget kan jag bara säga att jag hade varit lyckligare med J, men det är bara för att det är ett helvete att vara här just nu. Det är den tyngsta terminen på året och jag känner inte ens glädje i att klara mina prov eller ens att jag blev instruktör i onsdags.
Hur som helst, så har jag en känsla av att från den dagen jag beslöt att åka hit, så skulle mitt liv aldrig bli detsamma igen! Och går mina planer i lås, så kommer jag bli lyckligare än nånsin efter examen! Men det får vi se om dom gör. Om inte, så kommer allt att bli bra!! Det är det enda som jag är helt säker på, allt kommer att bli bra. Sen om det tar två år eller tio år, spelar ingen roll. Det kommer bli bra och allt däremellan kommar vara värt det!
Jag har tackat förr, men jag tror inte jag kan tacka för mycket för att du gjort mitt liv till ett helvete för tillfället, J. Jag vet att jag kommer klara det!! Och det kommer bli bra!
Inget kul inlägg, men som sagt, jag mår som jag mår och då är det mycket sånna här tankar i huvudet. Jag hatar stora delar av min vardag, men för varje motgång jag överkommer, desto bättre känns det inuti! Jag blir starkare för varje överkommen motgång...
Men imon kommer jag behöva allt stöd jag kan få från alla jag känner och nånsin har känt! Imon är omprovet för aerobics-instruktör-certet och jag känner mig inte redo för det... Med erat stöd kanske det går!
Natti natt!
Kram kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar