29 november

Okej, den senaste veckan har inte varit toppen och den kommande veckan kommer inte bli battre. Det som gor att jag haller hoppet uppe ar att om tre veckor ar jag hemma nu, jag behover inte fundera pa att ga till lektioner, larare som gnaller eller klasskamrater som flippar ur. Jag ska inte saga att jag ar lugnet sjalv. Jag har flippat ur big time bade en och tva ganger de senaste veckorna. Det ar konstigt hur allt kan vanda pa nolltid. Ena sekunden sa har man hur gott om tid som helst, utan att nagot andrats, sa kan man fa varsta paniken och bli sa stressad att man med tararna i ogonvran ar pa vag upp till kontoret for att hamta papper om att hoppa av. Tanken har den senaste tiden slagit mig bade en och tva ganger. Men viljan att vara kvar har, ar alldeles for stor. Jag vill inte misslyckas, det skrammer mig... Jag vill verkligen det har, men det ar ganska tungt utan det gamla vanliga sociala natverket. Alla hemma har varit ett jattestod, det ar inte det. Men det ar grejen att behova borja om fran borjan. Jag har genom Bex fatt ett stort socialt natverk har med. Men nar man kanner att man bara tar, sa ar det ganska svart att ta emot. Jag har sa mycket omkring mig att koncentrera mig pa att det inte finns utrymme just nu att hjalpa andra. Och kanner man da inte folk, sa ar det svart att komma in och bara ta emot. Jag beundrar och uppskattar allt som alla har gjort och jag vet inte hur jag ska forklara det for dom, det finns liksom inte ord...

Hur som helst, forhoppningsvis har saker och ting lugnat ner sig nasta torsdag och jag hoppas att jag da ska kunna satta mig har och beratta lite for er hemma vad som hander i mitt liv. Det ar svart att forklara nar man ar mitt upp i det och frustrationen blir ohallbar nar man vill forklara, men inte kan.

Tills dess nasta gang!
Ha det bra och hall alla tummar att jag ska klara av dom narmaste 7 dagarna och dom 3 uppgifter som ar kvar...

Kram kram