Sitter i mitt rum här i England och tittar ut genom fönstret. Det regnar idag. Känns ganska skönt att det inte gassar igen. Man behöver nån dag då och då att återhämta sig.
Jag är mitt i packningen av mitt rum, men har absolut ingen lust. På det stora hela, så gillar jag det här rummet. Om man bortser från fukten, den dåliga isoleringen och att det på vintern är så kallt att alla underställ i världen inte hade hjälpt! Sen att hyran för det är så hög så jag blir nästan lite mörkrädd när jag tänker på det. Hur kunde jag en gång gå med på det här?!
Anledningen till det var att jag träffade dom jag sen skulle komma att bo med. Dom var trevliga, visade intresse om vem jag var och dom svarade glatt på frågor om sig själva. Då kan man fråga sig var det gick snett. När jag åkte hem till Sverige för semester, så var allt frid och fröjd. Vi pratade om det där med att flytta, jag berättade att jag tittat runt, men inte hittat något. E skulle leta egen lägenhet, J ville flytta närmare jobbet och M ville flytta närmare sin pojkvän. Men en sak var dom alla överrens om, ingen ville flytta innan hösten eftersom trädgården är så mysig under sommarhalvåret. Jag sa till dom att jag ville helst bo med dom och jag fick uppfattningen om att dom inte hade något emot det.
Tidigt på morgonen den 2 juni lämnade jag huset och åkte hem till Sverige. Den 17 juni fick jag reda på via sms att dom hittat nytt hus och flyttar den 11 juli. Jag var inte inkluderad i det boendet. Det känns som dom gick bakom ryggen på mig, dom anlitade en mäklare och hittade några hus som dom var och tittade på. Det sker inte på en eftermiddag, så antingen har dom gått till mäklaren samma dag jag lämnade huset, eller så var det här planerat långt innan.
Jag har också hittat nytt boende, arrangerat från Sverige. Jag flyttar på måndag, några dagar före dom andra. Det känns lite som en seger. Att det nya rummet kostar £240 inkluderat räkningar istället för £408 plus räkningar, som under vinterhalvåret ligger på runt £40-50, känns som en vinst i sig.
Men det som känns hemskt är att under 10 månader har dom i huset uppträtt som vänner, vi har skrattat, gråtit och umgåtts och delat livserfarenheter och så är dom inte ens schyssta nog att vara ärliga om vad dom tycker och känner. Visst kan jag erkänna att jag inte har varit lätt att leva med, men jag har alltid sagt till när tenta-perioderna har börjat att nu kan jag bli lite kinkig. Inga problem, har svaret blivit. Men om jag var så hemsk, varför inte säga att det var anledningen till att dom inte ville ha med mig?
Åh, vad jag har lovat mig många gånger att inte älta det här. Att skriva av mig lite här, kanske kan bli ett avslut? Vi får se...
Men som summering kan jag säga att det här gör det inte lättare att lite på nya människor. Det känns som svek efter svek, och visst överreagerar jag säkert, men efter vad J gjorde för 3 år sen, så har jag blivit känsligare för folks beteende. Inte bra, och jag jobbar på det. Förhoppningsvis möter jag nu folk som bevisar motsatsen... Håll tummarna!
Åter till packandet!
Kram kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar