Jo, så här är det, jag sitter med en uppsats som ska vara klar om 20 dagar. Den är på minst 10 000 ord och jag är så stressad över den förbannade skiten att jag inte ens förstår simpel text längre. Läser en helt vanlig fiction bok, chic lit a la Marian Keyes, det simplaste av literatur nånsin skrivet. Det krävs inte mycket tankeverksamhet för att hålla den typen av story i huvudet och hänga med i svängarna. Men det går inte. Jag läser samma mening om och om igen och det kunde lika gärna stå på grekiska, jag skulle fatta lika mycket (lite?) ändå... Därför lägger jag inte så himla mycket energi på bloggen som jag lovade för några veckor sen. Då visste jag inte i vilket fruktansvärt tillstånd det jag redan skrivit på min uppsats befann sig i. Det lät ju bra när jag skrev det då, nu har det ingen mening alls.
Till mina vänner som jag kanske inte alltid har hört av mig så himla mycket till tidigare, och det kommer bli mer sällan fram tills början på maj, tyvärr. Jag vill gärna veta allt som händer, men jag vill just nu inte veta om alla problem som finns i världen. Det är skillnad på vänner och påtvingade bekantskaper, men jag stänger ute allt som jag eventuellt skulle kunna påverka eller hjälpa till med. Och det är inte utav illvilja! Jag vill inte att nån ska må dåligt, jag vill hjälpa på alla sätt jag kan och jag skulle utan tvekan lägga hela uppsatsen, som är värd 25% av mitt slutbetyg på den här kursen, åt sidan och hjälpa om jag kunde. Men jag vill satsa dom närmaste 6 veckorna på det här, jag vill lägga alla känslor och behov åt sidan.
Så att jag inte finns på msn längre, kanske är kort i tonen på facebook, eller missar att svara här och där på ditt och datt, beror på att jag har just nu bara flexibilitet och muskler och statistik och kritiskt tänkande i huvudet. Jag hade bytt bort det för vad som helst i världen. Men det känns samtidigt inte värt att kasta bort 82 studieveckor för att jag inte "orkar" spurten.
Så, nu har jag fått ur mig det! Jag hoppas ångesten släpper lite och att jag kan ha fullt fokus på uppsatsen nu... Vi får se, man styr ju inte riktigt hur sinne, tankar och funderingar ska fungera, eller hur?
Okej, så jag läser lite då och då. Det finns en tjej i USA som bloggar och twittrar och hon är en ganska skön prick, tycker jag. Hon har den där sarkastiska tonen som jag gillar. Hon är gift fyrabarnsmor, hon är 28 år, gift med en snubbe i armen som just skickades iväg till Afganistan i ett år. Hon sköter hem, barn och pluggar heltid. Hon har fått mig att le många gånger det senaste halvåret, sen jag upptäckte henne. Men idag när jag gick igenom hennes inlägg (jag kollar bara ett par gånger i veckan) så hade hon hänvisat till en artikel från telegraph.co.uk. Och det var om familjefejden med burksamlaren som var miljonär som alla släktingar bråkar om nu... Det är bara en brittisk tidning, men ändå! Svensk familjefejd i brittisk media! Dom som inte följt OS eller något som händer på andra sidan vattnet... :D
Och sen kan jag meddela att jag längtar härifrån... Jag stortrivs inte längre, kan jag erkänna. Jag är lite trött på det här med att dela, hitta andras hår i duschen, plocka undan andras disk och städa nån annans skit. Men det värsta var när jag skulle ta morronduschen och det satt en otrevlig överraskning på väggen! Jag mår illa bara jag tänker på det!! Och jag vet inte vad ni tänker, men jag tänker bespara detaljerna. Var nära ta kort och lägga upp imorse, men jag tänkte att ni skulle sätta kaffet i vrångstrupen och jag vill inte att mina huskompisar ska vara orsak till det!
Nu ska jag hoppa i säng! Imon är det ledigt, tror jag. Biblioteket är stängt i alla fall, så jag tror jag ska ta det lite lugnt... Får se hur det går!
Sov gott och Glad Påsk!
Ät några sillabitar för mig och några ägg också! Med majjo och lite rom på, kanske en räka också... Åh, vad jag önskar jag kunde åkt hem en sväng...
Kram kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar