Så var man hemma. Har varit i Sverige några dagar, närmare bestämt en dryg vecka. Jag har hunnit träffa lite kant folk, uppdaterat om mig det som hänt här och det som händer...

Jag vet inte om det är skönt eller skrämmande att inget har hänt egentligen. Eller, ja, lite har ju hänt. Farbror ska ju bli pappa och han har ju gift sig också! Men det är nog allt också... Det har inte sket några större förändringar i stan heller... Verner och Verner har fått ge vika för nån ny designbutik från Danmark, eller nåt i den stilen.

Och jag trodde inte jag hade saknat Morrongänget något direkt sådär mycket, men nu när man ser dom på tv, lite flashbacks från hösten, så förstår jag att jag har saknat dom mer än jag själv trodde. Jag hoppas att jag ska kunna ordna med alla inställningar så jag kan lyssna på dom online. Har försökt på Bex dator, men det går inte riktigt.. Hmm, får hålla tummarna på att det beror på att det är en brittisk dator och att min nya svenska dator inte ska ställa till med trubbel i det avseendet!

Jag fick dock en nytändning med bloggen idag. Sprang på en gammal skolkompis från så många år tillbaka att jag inte tänker nämna det... Hur som helst, så berättade hon att hon följer mitt brittiska äventyr via bloggen!! Jag blev så glad att jag blev arg att mamma inte har internet! Ville ju hem och skriva ett nytt inlägg bara för att jag vet att det andra än dom allra närmaste som läser det jag har att skriva! Så detta inlägget skrivs nu, men kommer inte upp på bloggen förrän jag kommer i kontakt med internet, vilket antagligen inte blir före den siste december.


Så hur är det att vara hemma igen?
Jag vet inte. Ska jag vara ärlig, så har jag nog aldrig känt mig så här förvirrad nånsin! Var hör jag hemma? Vem är jag? Vad håller jag på med? Är det en trettio-årskris vid 29 eller är det stressen som lägger sig? Jag vill träffa alla jag känner medans jag är hemma, men jag orkar inte bry mig. Allt känns bara tungt och drygt.
Jag vet ju att jag gjort rätt, det finns inget som tyder på att jag valt fel. Jag har träffat underbara människor, upplevt så mycket och jag pluggar något jag verkligen vill plugga. Men ändå saknas något. Om mamma läser det här, så kan jag riktigt höra sucken som kom där. Jag vet ju vad jag egentligen saknar, men det kommer aldrig hända. Jag måste gå vidare...
Och det har jag väl mer eller mindre gjort, men jag kan inte släppa helt av vissa anledningar. Jag hoppas att det löser sig snart och jag ska göra vad jag kan för att lösa det. Men det hänger ju inte bara på mig och min vilja...

Måste också få berätta om hur konstigt det känns att skriva på ett svenskt tangentbord. Är ju van att inte ha några åäö, men nu när dom är där dom ska, så vill fingrarna fortfarande till a och o, så om det poppar upp några stavfel, så sorry, men shit happens och jag hoppas att det går över! Hihi..

Nu är det dock dags att släcka lampan och försöka sova.

Hoppas allt är toppen annars!
Sov gott!
Kram kram