Hej hopp!
Skriver ett litet inlägg om mycket och lite, allmänna funderingar från en förvirrad själ.. ;)
Har precis sett Into the wild, om en kille som skänker bort sina sparpengar, packar det han behöver och ger sig ut på äventyr. Jag gjorde inte samma sak, men jag sålde vissa prylar till J dock! Resten är inkvarterat hos mor min!
Att veta att det finns folk som ger upp allt och ger sig ut på äventyr får mig att önska lite att jag var lika stark och okej med att leva obekvämt så jag också kunde leva på vad naturen har att erbjuda. Men jag föredrar tyvärr att kunna gå till affären och få mina grönsaker och kött färdig att lägga i kastrull och stekpanna...
Jag har suttit ute i våran trädgård och lyssnat på fåglarnas kvällssång, känt temperaturen sjunka och njutit av en av dom första sommarkvällarna. Igår var det 25 grader, idag började det med regn, men slutade med en underbar sommardag och sisådär 20 grader.
Jag satt därute och funderade lite. Livet ar bra underligt just nu, jag är hemma, nästa tisdag åker jag hem men om ett år flyttar jag kanske hem till mitt hem. Så många hem, men ändå ingen direkt fast punkt. Det är nog det som varit jobbigast, att inte ha en plats som är min. Jag trodde mitt rum var mitt, där jag bestämde vem som kom in och vad den personen fick lov att göra. Den känslan försvann i fredags. Min hyresvärd låste upp min låsta dörr, gick in i mitt rum och skulle laga fönstret som målaren målat så det inte att gick att öppna. Vad min hyresvärd missade, var att jag lämnat en lapp i köket om att jag redan hade fixat fönstret. Och alla som känner mig, vet att jag har lite ont av fötter. Det är en kroppsdel som inte riktigt känns okej, tycker jag... Och min hyresvärd har fötter så kan få mig att kräkas. Med dom äckliga fötterna hade han hoppat upp i min säng, öppnat upp gardinen och sett att mitt fönster var öppet. Det var tvätta på 90 grader och spraya med disinfektionsmedel i sängen så allt försvann.
Jag är känslig för fötter, men i det här fallet är det inte bara jag. Ingen i huset tål hyresvärdarna. Alla som möter dom, tycker dom verkar helt super! Och det tyckte jag med. Men när dom kommer in i huset var och varannan dag, utan förvarning, inget knack-knack, ingenting. Dom ifrågasätter varför vi är här, varför vi inte jobbar eller är i skolan, etc., etc. Det går inte att förklara, för dom kan vara riktigt trevliga om man bara springer på dom. Men att bo i deras hus har varit något av det värsta under den här upplevelsen. Fast sen går ju inte saker och ting att jämföra rakt av heller riktigt... Att bo här skulle jag samtidigt inte vilja byta bort! Det har ju varit en del av erfarenheten av hela grejen med England. Allt händer av en anledning, även om det kanske inte alltid känns som en bra anledning... Jag kan rabbla hur många dåliga anledningar som helst som hänt, men det kan vi spara till ett annat inlägg... ;)
På lördag ska jag gå och kolla på ett nytt rum. Får se hur det är... Man lär av sina misstag och för varje bostad man tittar på, så lär man sig på vad man ska vara uppmärksam på nästa gång...
Nu ska jag snart sova, imon blir det gymmet, sen jobbet! Får se om det finns energi för lite fettbränningsträning efter jobbet... Det behövs, vill jag lova! ;)
Kram kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar